lördag 15 december 2012

Tävla mot sig själv!? Huvudstående är en utveckling.

Jag hatar alla sporter med boll. Helt enkelt för att jag är dålig på det. Känslan grundlades ju tidigt när man inte kan träna, springa fort eller sparka på bollar. Jag var helt enkelt kass på all gympan i skolan.
Jag gillar inte tävlingar inte ens mot mig själv.

Yoga är annorlunda från all annan typ av motion och träning. Först och främst på grund av att den inte är tävlingsorienterad. Syftet är istället att man ska förstå och stärka sig själv och då blir all tävling totalt meningslös. Kanske därför jag ha börjat med huvudstående först de sista åren. Jag gillar att ta ut mig på yogamattan, svettas gärna men är lite rädd för saker jag inte kan. Nu försöker jag mig på Clownen, Huvudstående och Handstående, alltså stå på händer. Jag har aldrig kunnat detta i mitt liv inte ens som barn kunde jag stå på händer. Men nu går det, i alla fall mot en vägg. Den som lever lär sig och utvecklas det spelar ingen roll att jag är snart medelålders, 37 år. 

Varför ska man då stå på huvudet eller upp och ner?
Jag hittade här en bra förklaring: http://yogamalasweden.wordpress.com/2012/10/25/huvudet-nedanfor-hjartat/


Varför stå på händer, stå på huvudet eller bara låta huvudet hänga lägre än hjärtat?
Blodet strömmar till kraftigt till huvudet och för med sig syre, vitaminer och spårämnen vilka ger näring och underhåller hjärnans och hela huvudets funktion. Upp-och-ner-vända-yoga-ställningar ger en känsla av pigghet, ansiktsfärgen blir varmare och hudens elasticitet och kvalité förbättras.

Läser även om att det lindrar ångest, skapar lugn och ro. Positionen stabiliserar hypofysen. Huvudstående lindrar även oroligheter, sömnproblem och klimakteriebesvär. Den stärker ryggraden. Så jag får helt enkelt börja stå på huvudet mycket mer och snart kan jag göra det utan väggen som stöd.

1 kommentar:

  1. Fast det fina är att du behöver inte stå på huvudet. Poängen är att ha näsan nedanför hjärtat. Det finns det uppsjö av yogaställningar t.ex. Padangusthasana. Sen när man övervunnit det som hindraren att stå på huvudet t.ex. rädsla, fysiska hinder etc så är det en euforisk känsla som uppkommer. Jag älskar att stå på händer, än så länge, mot vägg för jag känner mig som en liten 7-åring igen. Glad, sprallig och fylld med möjligheter efteråt. Tack för ditt inlägg!

    SvaraRadera